Vad bilderna visar, är att vad vi ofta kallar för fantasi, drömmar, dagdrömmar och nonsens, ett galleri, för oss alla att beskåda inom och runt oss.

Om vad vi ser på tavlorna som hänger på väggarna inte är ett uttryck för det konstnärliga utan för hantverksskickligheten, då är konsten evig och tillgänglig för alla, genom våra sinnen. Den är inte bara evig utan också vid liv, i den mening att den förändras med oss.

När konsten stiger fram ur världens ytor i ett möte med det inre och yttre, där människan verkar genom ytan och genom seendet.

Ekologisk konst är föränderlig, då den ständigt ändrar form under efter årstid, tillväxt, olika ljus och väderförhållanden.

Konsten finns tillgänglig överallt, hela tiden och runt omkring oss i ett samarbete mellan det levande seendet och naturens levande uttryck. En levande konst, som just är levande för att den bärs av alla de otaliga levande celler som bildar synsinnet.

Om vad jag ser i ytorna inte finns i det yttre, så finns de ändå i mitt inre. Gör det bilderna mindre verkliga, mindre intressanta, mindre värda att utveckla, att följa som om de vore verkliga? När jag betraktar bilderna bearbetar mina sinnen vad jag ser. Framför mina ögon ändras bilderna fast jag vet att inget händer i det yttre.

Synen är levande. Alla dessa levande celler i ett magiskt och underbart samarbete. Varje cell ett litet under i sig självt, i samarbete bildar de grunden till medvetandet och sinnena. Cellerna är vid liv, mina sinnen är vid liv och därmed är människan vid liv. Befruktad med denna märklighet, liv.

Genom att omforma vad som är viktigt kan nya upptäckter göras i världen. Fördomar riktas inte bara mot människor utan även mot världen.

En ny slags värld började med människan. Världen finns både inom mig, utom mig och genom mig. Världen är en spegel som jag kan spegla mig i.

Människan uppstår ur världen. Hon är dess avkomma, ett av dess uttryck. Genom våra navelsträngar, behoven, är vi knutna till hennes livmoder. Utan hennes livskraft dör vi, faller samman, som sandslottet till sand, blir ett tillgängligt material för den stora konstnären, vars konstverk vi också är.

Så länge människan skapar för sig själv och inte för världen, är vi världens barn och inte dess förälder.